Notknackarna - how come?

(Nedanstående text skrevs av Anders Paetau för konvolutet till skivan “Horribelt Huvudlösa Hymner”, 1997.)

Det är frågan, hur uppstod detta alternativ till en traditionell student/manskör? Det hettar litet till i undertecknads örsnibbar, och här sitter jag med min (tvättade) hals, tvungen att berätta den genanta sanningen.

Våren 1972 producerade Medicinarklubben Thorax sitt 21:a spex, Marco Polo. Vår Dirigent med stort K, Rolf W. "Kalle" Ahlberg, fungerade som musikdirektör och pianist. Han hade haft en paus föregående år under det musikaliskt "lättviktigare" spexet Robin Hood, det första för mig. Kalle gjorde underverk med ensemblen i Marco P, och där skapades flera läckra exempel på klassisk instrumentalmusik, arrangerad för manskör till spexiga texter. Denna typ av musik, Notknackarnas varumärke, blev en jobbig utmaning för undertecknad att öva in under för få och hektiska sångövningar före premiären. Då jag tittade, och framför allt lyssnade omkring mig, förstod jag, att jag inte var den enda notanalfabeten. Mitt förslag om en thoracal spexkör, för att upprätthålla sången också mellan spexpremiärer, tog snabbt skruv. Hösten 1972 började kören sina övningar på Thorax, och Kalle knackade in noter i våra skallar med frenesi, bl.a. därav namnet Notknackarna.

De första tiderna fungerade vi mer eller mindre som stöd för och i samband med spexverksamheten. På Thorax' årsfest 1974 framförde kören Notknackarsviten, ett musikaliskt spexpotpurri', som ersatte det uteblivna egentliga spexet. Andra minnesvärda "keikkor" var t. ex. Finska Läkaresällskapets och Odontologiska Samfundets kryssning till Visby i maj 1974, där vår version av Modermålets sång nästan ledde till att Kalle kölhalades. Vi medverkade i Finlands Svenska Manssångarförbunds konsert på Finlandiahuset 1975, och Hbl (Erik W) kallade oss för "gökungar av värsta sort" i sin recension. Vår första konsert på Riddarhuset gick av stapeln i december 1976. Under årens lopp hade kören vuxit till att omfatta, förutom bara medicinare, också sångglada "paramedicinare". Några fruktansvärt förtjänta Göteborgsspexare hade kallats till hedersmedlemmar. Vi samlades alla till ett grandiost 5-års jubileum på Svenska Klubben i oktober 1977.

Men, hur gick det sen? En viss nedförsbacke begynte nog efter ovannämnda festligheter; korister blev färdiga läkare (!), flyttade utomsocknes (!!), bildade familj (!!!) och indisponerades därutöver pà mångahanda sätt. Denna dekadens, i och för sig en för kören bekant valör, kulminerade i Notknackarnas gravöl pà Handelsgillet i februari 1980.

Men, hör och häpna! Som jag låtit mig berättas hade Arvid N och Kalle hösten 1992 pratats vid om ett eventuellt 20-års notknackarjubileum. Kalle, vars dirigentsskap som känt vuxit och mått väl även i notknackarfrånfälle, var ju inte sen att tända på idén, och ger man lillfingret åt... Där satt vi plötsligt i MM:s övningssal på Svenska Klubben den 17 april 1993: Notknackarna — "The next generation" — var ett faktum. Vår strategi nu var att "öva några veckoslut" och göra en CD med gamla godbitar jubiléet till ära. Med tanke på hur denna lilla historik börjar, kan vi ju bara gissa hur det gick! Eller som Kalle kunde säga det: "när man har ett sânt här instrument till sitt förfogande". Eller ännu enklare, några veckoslut har tydligen förlupit. Allvarligt talat har det varit roligt. Duktiga unga nutida thoracaler har byggt upp kören, och vi gamyler (1-2/stämma) har försökt hänga med. Vi övar torsdagkvällar pả Thorax (kom med!). Kräftskivor, körläger och utsockneskonserter (Kristinestad april 1995, Lovisa oktober 1995, Mariehamn juni 1996) mm. har byggt upp körens verksamhet.

Ja, här står vi (och kan inte annat), som ni skall få höra. Det är dags för oss (och er) att checka hörapparatens batterier och ladda era CD-spelare: Notknackarna är tillbaka! Falskt larm! Nej tvärtom, eller hur!

Anders

Notknackarna — akt 2

Det sägs att det inte är någon konst att sluta röka ("jag har gjort det hur många gånger som helst!") och det verkar vara lite på samma sätt med Notknackarnas gravöl. Även om vi inte har haft tillfälle att dricka gravöl sedan 2003, så är det en riktigt trevlig tradition. Men det har visat sig att längtan till klassisk spexmusik aldrig egentligen avklingar. Kören beslöt att träffas igen "bara för att öva lite" och sjunga ett par sånger på Thorax' spexjubiléum 2016.

Vi är inte på det klara med vad det riktigt säger om körens kunskap och förmåga, men trots hundratals övningar, en handfull konserter och dubbla antalet mindre keikkor är vi inte riktigt färdiga med det här övandet ännu. Tvärtom höjer vi bara tempot. Från och med år 2025 är det meningen att publiken ska få njuta av inte mindre än tre konserter per år.